Kvantfältteori beskriver hur elementarpartiklar skapas och förintas. Tillståndet där inga partiklar finns har fått det suggestiva namnet vakuumtillstådet. För några år sedan var den kvantfältteori man fäste störst förhoppningar vis den s.k. supergravitationen. Jag var aktiv inom det området och fick en dag till min förvåning besök av en representant för Transcendental Meditation. Han ville diskutera supergravitationen med mig och få mig att gå med på att det man upplever vid TM måste vara supergravitationens vakuumtillstånd!

Den här typen av legitimitetsbehov upphör inte att förvåna mig. De mest esoteriska rörelser tycks vilja stöda sig på resultat från den exakta vetenskapen, företrädesvis de senaste. Tänk bara på "animal magnetsim" och alla "vibrationer" och "energier" (helst av kosmisk art) som brukar åberopas.

Jag får ibland intrycket av att andliga rörelser som anser sig sitta inne med svaret på livsgåtorna sneglar irriterat på t.ex. fysik och andra vetenskaper och helst vill få med också dessa inom sitt system.

I andra sammanhang rör det sig förstås om rena charlataner som vill göra pengar på att folk och myndigheter okritiskt låter sig imponeras av det obegripliga, bara det förkläs till vetenskap. Hit räknar jag företeelser allt från jordstrålning till Danah Zohars "Kvantjag".

(Man behöver ju bar testa sådans som påstår sig kunna utföra något märkligt. Jag påminner om trollkarlen James Randis pris på miljontals dollar till den som under kontrollerade former utför något "övernaturligt". Det har varit ohotat i många år nu.

Ett exempel på hur man kan kontrollera påståenden om t ex jordstrålning faller mig i minnet. För att pröva en person som påstod sig kunna avläsa läget av någon form av fält linjer som härrörde från jorden lät man honom pricka in en linje våning för våning i ett hotell. Rummen var likadant möblerade och det visade sig att linjen följde en vacker kontinuerlig kurva genom huset. Utom i det rum där man spegelvänt möbleringen. Där hoppade linjen plötsligt över till motsatta sidan av rummet…)

Vad gäller "Kvantjaget" så är det ,inom parentes sagt, märkligt att journalister så lätt accepterar denna typ av sensationsmakeri. För att stjäla en liknelse från en kollega. Det borde inte vara svårare att recensera t. ex. "Kvantjaget" eller förslag till perpetuum mobile än ett nynazistiskt partiprogram eller en porrfilm! Likafullt är situationen den att en journalist som skriver artikel på artikel där det hävdas att en ordinär porrfilm är intressant och nyskapande, straffar ut sig från kvalitetspressen, men inte den som gör samma sak med en bok som "Kvantjaget" [SvD] !

Den typ av författare som vi skall titta litet närmare på idag hör inte till kategorin charlataner. Men de driver en tes med hjälp av selektiva exempel på ett sådant sätt att resultatet blir om inte oärligt så i alla fall gravt missvisande. Hit hör "The Dancing Wu-Li Master" av Gary Zukav och temat för dagens betraktelse, "The Tao of Physics" av Fritjof Capra.

Fritjof Capra åtnjuter ett grundmurat dåligt rykte bland fysiker. Skulle man gå enbart efter boken "The Tao of Physics" måste man nog säga att detta rykte är oförtjänt. Låt mig, för att understryka ovanstående, börja med att tala om vad Capra inte gör i sin bok.

• Capra påstår inte att modern fysik bara återupptäcker gammal österländsk visdom.

• Capra påstår inte att vetenskapligt kunskapsinhämtande skulle kunna ersättas med t.ex. meditation.

• Capra påstår inte att man kan tänka sig ett ömsesidigt inflytande mellan vetenskap och mysticism, en syntes.

Capras slutsats är istället att de två är komplementära och att

"Vetenskapen behöver inte mysticismen och mysticismen behöver inte vetenskapen men människan behöver båda."

Vad är det då som Capra försöker påvisa i sin bok? Jo, han vill vis a att österländsk mystik ger en

Det han hoppas åstadkomma är inte att slutgiltigt bevisa relevansen av österländsk mystik för modern fysik utan att peka på paralleller som skall leda läsaren till en

av relevansen. Detta är ju i sig inget skamgrepp när det är klart uttalat, det handlar alltså om att försöka förmedla en tro.

Låt oss skärskåda hur han försöker och eventuellt lyckas med detta sitt uppsåt. Till att börja med är det inte de fysikaliska teorierna han vill jämföra med den österländska mystiken. Dessa, hävdar han helt korrekt, beskriver inte verkligheten utan bara idealiserade bilder av denna, (eller av kvantifierbar mätinformation om densamma, är man frestad att tillägga.) Nej, utgångspunkten på fysiksidan är i stället fysikernas utsagor i vanligt språk om vad deras teorier handlar om. Dessa utsagor, hävdar han, något oklart, svarar närmare mot verkligheten än teorierna i sig. Detta på grund av språkets mindre precision jämfört med formelspråket.

(Här är redan min roll som fysiker överspelad, lägg märke till det. Det handlar som jag tidigare nämnde om tro och om uppfattningen om vad som ligger bortom fysikens teorier, metafysik. Kanske om det som driver en fysiker men definitivt inte om fysikaliska teorier.)

Capra vill jämföra ovannämnda utsagor med utsagorna som görs i "österländsk mystik".

(Jag har så gott som ingen kännedom om österländsk mystik, vet egentligen inte vad man skall mena med det begreppet, men mitt allmänna intryck är att Capra troligen gör de olika religiösa riktningarna han diskuterar mycket liten rättvisa.)

Utsagorna där handlar om en "inre verklighet", en upplevelse av religiös meditativ art av världen. En parallell som Capra drar här är att det alltid poängteras hur omöjligt det är att verbalisera denna upplevelse, på samma sätt som man bara kommer en liten bit på väg om man försöker beskriva fysik utan formler [Feynman]. Denna parallell haltar på den avgörande punkten att det vad gäller fysiken finns ett språk (matematiken) som gör resultaten direkt och entydigt beskrivbara för andra, medan mystiken kräver att man gör sina egna inre erfarenheter. Fysiken är allmängilltig medan religiös erfarenhet är personlig. (Men kanske det är upplevelsen av fysik vi skall jämföra med?)

Tillspetsat skulle man kunna säga att Capra jämför luddiga uttalanden om två områden med varandra där båda områdena kräver en helt annan tillnärmelse för att verkligen förstås. Det kanske inte är så förvånande att han finner paralleller, frågan är bara om dessa säger något om relationen mellan områdena. De säger något om människans sätt att komprimera information. Hans exempel på likhet i symbolspråk är mycket intressant, men ur helt annan aspekt. Många sådana exempel finns i Pehr Sällströms läsvärda bok "Tecken att tänka med".

Capra ger en fyllig bakgrund till de utsagor inom fysiken som han använder sig av. Jag tycker att hans populärframställning av fysik är i stort sett korrekt och skriven med en medryckande entusiasm. (Ett undantag är avsnittet om medvetandets roll i kvantmekaniken, som han fått helt om bakfoten. ) Emellertid är den fysik han gör ett störst nummer av, s.k. S-matristeori, synnerligen inaktuell. Rent allmänt har fysikutvecklingen under det tjugotal år som gått sedan boken skrevs följt rakt motsatt riktning mot det han uppfattar som överensstämmande med österländsk mystik.

Capras tes är att den moderna fysikens idévärld behöver och stöder vad man skulle vilja kalla en holistisk uppfattning och inte en reduktionistisk. Detta skulle stå i bättre överensstämmelse med österländsk än västerländsk filosofisk tradition. Jag tycker inte det blir helt övertygande ens i de exempel han ger. Många gånger tycker jag att åtminstone min lekmannauppfattning av dialektik och Hegeliansk idealism stämmer bättre in på exemplen.

En annan sak som gör det svårt att bli övertygad om att de två "världsbilderna" står varandra så nära som Capra vill få oss att tycka, är att jag alltid förstår (på ett ungefär i alla fall) vad utsagorna om fysik handlar om, medan det så gott som aldrig är klart vad de "mystiska" utsagorna handlar om. Sven-Ove Hansson har i sin bok "Vetenskap och Ovetenskap" visat att Capra ibland väljer citat som lösryckta ur sitt sammanhang ser ut att överensstämma med fysikaliska utsagor, men som i sitt rätta sammanhang visar sig handla om något helt annat. Så tas t.ex. citatet

som ett tecken på en intuitiv förståelse av vakuumbegreppet i kvantfältteori (som jag inledde med). Men i sitt ursprungliga sammanhang har det inget med materiens minsta beståndsdelar att göra, det syftar på den buddistiska uppfattningen att allt är en illusion.

"Luddigheten" i de mystiska utsagorna gör också att de många gånger kunde vara hämtade från något helt annat håll. Den bild av Shivas dans som Capra tolkar som elementärpartiklarnas växelverkan kan, t.ex., lika gärna tolkas som energiflödet genom ett eko-system, eller dylikt.

Låt mig avslutningsvis ta upp några spridda kommentarer.

• Citaten från österländsk mystik är genomgående av sent datum. Därför är det inte uteslutet att de som citeras haft paralleller till fysik i åtanke. I detta sammanhang återkommer jag till peka i vilken häpnadsväckande stor utsträckning diverse "mystiska" rörelser har behov av att låna legitimitet av vetenskapen. En kollega till mig fann vid sitt besök vid Maharischis "universitet" i Schweitz att supergravitationens fältekvationer över dörren!

• Jag oroar mig också för Capras tvärsäkerhet när han talar om den österländska mystikens erfarenhet. Jag undrar vad en buddhistiskt eller hinduistiskt lärd skulle tycka om hans presentation?

• Vad åter gäller fysiken, så gör Capra ett stort nummer av våg-partikel dualismen. Detta för att visa vilka märkliga begrepp den moderna fysiken tvingas laborera med. I själva verket är det ju inte så konstigt att man inte kan förvänta sig att invanda makroskopiska begrepp skall fungera för att beskriva vad som sker i mikrokosmos. Skillnaden i storlek mellan vår värld och elementarpartiklarnas är lika stor som mellan galaxer och oss. Nya fenomen uppträder i mikrokosmos och kan inte fullständigt beskrivas med begrepp från vår direkta erfarenhetssfär.

"Bananer låter sig inte fullständigt beskrivas med hjälp av äpplen och böner."

• Ett grundläggande fel i Capras presentation av fysikens teorier är selektiviteten. I stället för att grunda sig på experimentella resultat i fysiken så väljer han ut de speciella förklaringsmodeller , hypoteser eller teorier, som passar hans syfte. Dessa teorier presenterar han sedan som om de vore de allmänt vedertagna. Exempel på detta är Bohm´s beskrivning av elementarpartiklar och det s.k. bootstrap programmet. I själva verket kan man argumentera att Capra är helt "bak fel mål", eftersom den del av den moderna (1975) fysiken som Capra inte tycker passa in i den österländska holistiska bilden är den som grundar sig på symmetrier:

"…….sökandet efter fundamentala symmetrier i partikelfysik är en del av vårt Hellenistiska arv som på något sätt är inkonsistent med den allmänna syn på världen som börjar växa fram i modern naturvetenskap."

Det är precis denna symmetriprincip som varit vägledande och exempellöst framgångsrik de senaste decennierna och som gjort Capras främsta exempel från fysik hopplöst föråldrade.

Till slut:

Capras paralleller ger inte mig någon intuitiv upplevelse av att det i någon mening finns ett djupare samband mellan modern fysik och österländsk mystik. Å andra sidan övertygar han mig om att han själv funnit en sådan tro.

Litteraturlista:

Fritjof Capra, "The Tao of Physics", Fontana 1977.

Sven-Ove Hansson, "Vetenskap och ovetenskap", Tiden 1983

Hans Hansson, DN 980512, 980513

Pehr Sällström, "Tecken att tänka med"