Bilder från Christchurch och McMurdo
Vid halv fyra på eftermiddagen, lördag den 30 oktober, lämnade vi vår lägenhet i Nacka utanför Stockholm. Klockan halv sju lyfte planet som tog oss till London. Därifrån tog vi ett annat plan som efter drygt 12 timmars flygning tog oss till Singapore. Där tankade planet och vi fick en timme på oss att sträcka på benen. Sedan bar det iväg till Melbourne, Australien. Den etappen av resan tog sju timmar. Slutligen gick vi i Melbourne ombord på planet som efter tre timmar landade i Christchurch, Nya Zeeland, vårt första delmål på resan.
Efter att på lördagen ha lämnat ett mörkt, kallt och regnigt Stockholm landade vi tidigt på måndag morgon svensk tid i ett soligt och varmt Nya Zeeland. Eftersom Nya Zeeland ligger på andra sidan jordklotet är tidsskillnaden precis 12 timmar.
Innan man kan åka till Antarktis måste man få bra kläder och instruktioner om hur man skall bete sig för att klara sig i ett så extremt klimat. The Antarctic Center i Christchurch är USAs och Nya Zeelands gemensamma centrum för polarforskning, och det är där fick vi pröva ut kläder på tisdagen.
Imorse var vi tvungna att gå upp klockan fyra, för att vara på flygplatsen vid fem. Där bytte vi om till våra speciella Antarktis-kläder och gick ombord på det militärflygplan som lånats ut till polarforskning av det amerikanska flygvapnet. Fem timmars flygning tog oss till den amerikanska basen McMurdo som ligger vid Antarktis kust.
Vid Sydpolen är istäcket så mycket som tre kilometer tjockt, vilket innebär att man kan bli höjdsjuk. För att undvika det var vi hos läkaren här i McMurdo och fick tabletter som hjälper kroppen att anpassa sig till den höga höjden. Nu skall vi snart gå och lägga oss så att vi är utvilade inför resans sista etapp, tre timmars flygning till Sydpolen som börjar tidigt imorgon bitti.
Bilder från resan, och Sydpolen.
Igår morse kördes vi ut till flygfältet i McMurdo. McMurdo ligger på ön Ross Island som ligger precis utanför Antarktis kust. Så här års är havet runt ön helt fruset och flygfältet ligger därför på den flera meter tjocka isen. Längre fram på säsongen börjar isen smälta och flygfältet flyttas in till land. Planet lyfte enligt tidtabell klockan åtta och tre timmar senare var vi framme på Sydpolen.
Det är en fantastisk syn som möter en när man stiger ur planet - solen strålar från en klarblå himmel ner på ett landskap som är vitt och platt så långt man kan se. Förutom den amerikanska Amundsen-Scottbasen finns det absolut ingenting på Sydpolen, inga byggnader, inga växter, inga djur, inte ens några kullar. Ovanpå det tre kilometer tjocka istäcket ligger 50 meter snö.
Igår var det -53C vilket faktiskt är ganska kallt. Man har jättebra, tjocka kläder på sig och till och med ansiktet är täckt för att skydda mot kylan, så man behöver ändå inte frysa. Däremot fryser kläderna så de blir stela och prassliga. Det är också viktigt att ha bra solglasögon eftersom det är ett hål i ozonlagret vid Antarktis och snön reflekterar solstrålningen väldigt bra. Är man inte försiktig kan man bli snöblind, vilket betyder att man får skador på ögat.
Vi bor i ett slags tält som har hårda väggar och värms upp med en kamin. Varje tält har åtta separata sängplatser. Det kan bli ganska kallt i tältet, och trots flera täcken vaknar man ibland av att man fryser.
Idag skall vi ta det lugnt så att våra kroppar kan anpassa sig till höjden och kylan. Sydpolen ligger på drygt tretusen meters höjd (så tjockt är istäcket), men den tunna luften gör att det känns som 3400 meters höjd! Luften är dessutom extremt torr så det är viktigt att dricka mycket. Alla dessa faktorer gör att man blir trött och andfådd i början, och tar man det inte lugnt kan man bli höjdsjuk.
Idag kom den elektronik som vi skall börja installera imorgon.
Sydpolsbilder från den 6, 7, och 8 november.
Vädret har varit stabilt de senaste dagarna, vind på runt 3-5 m/s och solsken från en klarblå himmel. Temperaturen har stigit något och det är nu cirka -47C. Vi har börjat med vår uppgift här, som är att byta ut elektronik i AMANDA.
Sydpolsbilder från den 9 och 10 november.
Äntligen har vårvärmen kommit! Det är nu -45C men stundtals ganska blåsigt. Varje dag flygs utrustning, mat och passagerare in till Sydpolen från kustbasen McMurdo med Hercules-plan. Hittills i år har det emellertid varit så kallt att man har haft problem med att lasta av planen, vilket har inneburit att en del av utrustningen till vårt experiment har blivit försenad. Nu när det har blivit varmare hoppas vi dock att det skall gå bättre.
Influensa härjar på basen, och just nu är 20% av populationen sjuka! På en plats som Sydpolen där folk bor och lever tätt tillsammans sprids sjukdomar väldigt lätt, men hittills har vi klarat oss. Värst är det förstås när kocken blir sjuk, men tack och lov mår han bättre nu.
Nu skall vi sätta på oss alla lager tjocka kläder som behövs för att klara den tjugo minuter långa promenaden bort till byggnaden vi jobbar i. Det är viktigt att täcka all hud även i ansiktet eftersom man väldigt lätt får köldskador, särskilt eftersom det blåser 6 m/s idag vilket ger en effektiv temperatur på -61C.
Sydpolsbilder från den 11 november.
Strax före sju på morgonen ringer väckarklockan och det är bara att försöka kravla sig upp. Många har svårt att sova på Sydpolen, dels på grund av den tunna, torra luften, dels på grund av att det är ljust dygnet runt (på sommaren). Att luften är tunn innebär att man har svårt att andas in tillräckligt mycket syre, och man kan vakna flera gånger per natt av att man flämtar. Att luften är torr betyder för många att man blir väldigt täppt i näsan, blir torr i munnen och får spruckna läppar. I tälten som vi bor i (så kallade hypertats) finns det tjocka gardiner att dra för, men det kommer ändå alltid in lite ljus. Allt detta till trots sov vi både hårt och gott strax före sju imorse.
Det kanske låter konstigt att det är så torrt på Antarktis, med tanke på att här finns 72% av jordens färskvatten (i form av is), men i de inre delarna av kontinenten faller det bara fem centimeter nederbörd per år, vilket är lika lite som i de torraste delarna av Sahara!
När vi väl lyckats ta oss upp och klätt på oss alla lager kläder gick vi iväg till den nya basen för att äta frukost. Idag blåser det kraftigt och sikten är ganska dålig. Det går inte att urskilja horisonten utan allt är ett vitt töcken.
Frukosten här är amerikansk, vilket betyder äggröra, bacon, potatis och annat som går att steka. Det är viktigt att äta energirik, fet, mat för att klara kylan. Idag fanns det dessutom apelsiner, vilket är lyx här på Sydpolen. All sorts färska grönsaker och frukt, utom det som går att odla i växthuset, är ovanligt eftersom det är svårt att transportera det hit. Resan från Nya Zeeland (där frukten finns) till Sydpolen är lika lång som resan från Rom till Nordpolen. Transporterna hit är också väldigt väderberoende. En bra dag kan det komma så mycket som fem plan, men idag går det inte att flyga hit på grund av den hårda vinden och den dåliga sikten.
Vi har precis kommit fram till huset som kallas MAPO där vi nu skall ta tag i dagens arbete.
Sydpolsbilder från den 12 och 14 november.
Temperaturen håller sig nu över -40C, och den hårda vinden har mojnat, och det är faktiskt riktigt skönt ute. Vädret i McMurdo har emellertid fortsatt vara för dåligt för att man skall kunna flyga, så vi har nu inte fått några transporter till Sydpolen på fyra dagar. Det betyder också att ingen har kunat åka härifrån, eller komma hit. Just nu bor 217 personer på basen.
Igår var det duschdag. Eftersom det går åt bränsle för att smälta snö till vatten, och det är svårt och dyrt att transportera bränsle till Sydpolen så är det viktigt att inte använda onödigt mycket vatten. Man får bara duscha i två minuter två gånger i veckan, och tvätta kläder en gång i veckan. Däremot får man förstås dricka hur mycket vatten som helst. Man måste dricka mer vatten här än hemma eftersom det är så torrt.
Lördag innebar som vanligt pizza och glass till middag, men dessutom var det en alldeles speciell lördag - det var den årliga bingokvällen! Vi spelade bingo i två timmar utan att vinna någonting.
Eftersom det är söndag idag får vi ingen varm frukost (kökspersonalen behöver också sovmorgon ibland) utan istället får vi brunch (ett slags blandning av frukost och lunch som serveras mellan halv elva och ett), då man kan grädda våfflor och få beställa en omelett med precis de ingredienser man vill ha.
Sydpolsbilder från den 16 november.
Vädret är fortfarande vackert, och temperaturen har stigit till -35C. I måndags kväll började planen komma igen, så nu börjar det komma ny utrustning och personal igen. Att transporterna har återupptagits innebär också att det fanns färsk frukt till frukosten imorse, och vi har fått mer toalettpapper.
Eftersom det är varmare bildas det inte längre kondensmoln bakom planen, så det går att lasta ur dem med truckar, vilket betyder att det nu går att flyga in även känslig utrustning. Det är bra för oss, för vi väntar på utrustningen till vårt nya experiment IceCube. Imorgon väntas också två svenska borrare komma till Sydpolen.
Vi är i slutskedet av vårt arbete nu. Nästa grupp har redan börjat komma, och halva vår grupp åker hem imorgon, och vi åker härifrån på måndag. Igår fyllde Thomas år, och det var tredje gången han firade sin födelsedag på Sydpolen.
Sydpolsbilder från den 18 och 21 november.
Idag är det vår näst sista dag på Sydpolen.
Imorse var vi tvungna att kliva upp klockan fem för att delta i en telefonkonferens om de senaste veckornas arbete här. För att kunna ringa måste kommunikationssatelliten vara uppe, vilket den bara är mellan ungefär fem på morgonen och två på eftermiddagen. Det motsvarar fem på kvällen och två på natten i Europa eftersom det är 12 timmars tidsskillnad. Dessutom måste vi hitta en tid som också passar forskarna i USA. Därför var vi tvungna att gå upp så tidigt.
Efter telefonkonferensen åt vi en härlig brunch med bland annat våfflor och färska jordgubbar. Vår sista arbetsuppgift på Sydpolen i år utfördes efter brunchen. För en gångs skull fick vi skjuts med skoter fram och tillbaka och slapp gå. Det är förstås snabbare att åka skoter än att gå, och mycket roligare, men det blir också väldigt kallt.
Det känns alltid lite trist att åka härifrån, för vi trivs väldigt bra, men det skall också bli skönt att komma till Nya Zeeland igen. Om allt går som det skall kommer vi till McMurdo imorgon, och Christchurch i övermorgon. Efter nästan tre veckor på Sydpolen har vi börjat sakna träd, gräs, obegränsade duschar och nattmörker.
Bilder från den 22 november.
Strax före elva i förmiddags landade dagens första plan från McMurdo på Sydpolen, och en dryg halvtimme senare fick vi klättra ombord för att åka tillbaka. Det var en mycket lugn resa, och vi var bara fem passagerare och väldigt liten last så vi hade gott om plats.
Två och en halv timme senare landade vi på havsisen utanför McMurdo. Kontrasten mellan kalla, soliga Sydpolen och molninga McMurdo där det är -2C, är väldigt stor. Efter att ha klätt oss lite lättare än vi är vana vid klättrade vi upp till en utkikspunkt som kalla Observation Hill och är ungefär 300 meter hög. Därifrån har man en fantastisk utsikt över bergen och den aktiva vulkanen Mount Erebus. Dessutom kan man se den Nya Zeeländska basen Scott base som bara ligger en bit bort.
Nu har vi duschat och skall snart äta middag. Om vädret fortsätter vara bra kommer vi att åka vidare till Christchurch imorgon.