I år har vi faktiskt inte sett några djur alls på Antarktis. Här på Sydpolen finns det inga djur eller växter alls, men vid kusten kan man få se både sälar, pingviner och fiskmåsar.
Snön är jättehård! Det beror på att det är så kallt här. Man sjunker bara ner någon centimeter som mest.
Syret som bildas av växterna på jorden sprids i hela atmosfären, och kommer även till oss på Antarktis.
Pingviner har ett tjockt fettlager som håller dem varma (ungefär som när vi tar på oss en täckjacka), och dessutom står de oftast tätt ihop i en grupp så att de värmer varandra.
På basen där vi bor finns en matsal som serverar tre mål varm mat om dagen. Det är vanlig mat som pasta och kyckling, eller pizza (som vi får varje lördag!).
Tyvärr inte. Det finns andra forskare som letar efter ben från dinosaurier på Antarktis, men de jobbar inte på Sydpolen.
Det kan vara ganska halt, men här är det inget problem för ovanpå isen är ett 50 meter tjockt lager hårt packad snö.
Djuren på jorden har utvecklats olika på olika platser, och isbjörnar är anpassade för livet på Nordpolen, och kan inte ta sig till Sydpolen ens om de vill eftersom det är så långt (och massa varm öken ivägen).
De är anpassade till det kalla klimatet, och är helt enkelt byggda för kyla. Det finns jättemycket fisk i havet som pingvinerna äter, och på land finns inga rovdjur som de behöver oroa sig för. Pingvinerna har det helt enkelt ganska bra på Antarktis.
Alla kompasser pekar åt en riktning som man valt att kalla norr. Syd är då motsatta riktningen. Polen betyder bara att det är så långt norr eller söderut man kan komma. Sydpolen betyder alltså den punkt på jorden som är längst söderut.
Det är så kallt på Sydpolen att snön aldrig smälter, utan snötäcket byggs bara på hela tiden. Snön längst ner pressas ihop så mycket att den till slut blir is.
Pingviner finns i alla möjliga storlekar, från ett par decimeter höga till över en meter.
På Sydpolen finns vatten bara i form av snö och is. För att få dricksvatten måste vi smälta snö.
Det finns ett kraftverk som genererar el, och det finns en affär som bland annat säljer läsk, godis och vykort.
För det första har man stora skidglasögon som täcker ganska mycket. Skidglasögonen är viktiga eftersom det starka solljuset kan göra att man blir snöblind. Sedan kan man antingen vira halsduken runt ansiktet, eller så kan man göra som vi och ha ansiktsmasker som skyddar nedre halvan av ansiktet. Ansiktsmaskerna täcker hela näsan och munnen, men det finns små hål som man kan andas igenom.
Teleskopet som är på taket till MAPO (samma hus där AMANDA finns) heter DASI och mäter den kosmiska mikrovågsbakgrunden.
I princip jobbar vi så länge vi orkar. Tyvärr är vi lite morgontrötta av oss, så vi brukar äta frukost vid halv åtta, och börja jobba vid åtta. Vi tar paus för lunch och sedan jobbar vi fram till sju och sedan äter vi middag. Ganska ofta måste vi fortsätta jobba ett par timmar även efter middagen.
På den lilla fritid vi har tittar vi på film, läser, spelar biljard eller spelar sällskapsspel.
På själva basen är det normal inomhustemperatur. I MAPO, där vi arbetar, är det både för varmt och för kallt. I rummet där elektroniken finns måste det vara kallt (ca 12-16 grader) eftersom elektronik fungerar bättre om det inte är för varmt. Därför är det ganska jobbigt att arbeta där. Man blir kall och stel fort. I rummet där vi sitter och arbeter med datorer är det istället alldeles för varmt (26-30 grader) på grund av en maskin som tillhör ett annat experiment (DASI). Det är en maskin som utvinner flytande kväve ur luft och då bildas öerskottsvärme.
Många! De flesta är amerikaner med alla möjliga ursprung. AMANDA har just nu tio personer här, varav en italienska, två tyskar, en australiensare, två amerikaner och fyra svenskar (varav en är halvtysk och en halvbritt). Det finns många spansktalande här, och vissa kvällar hålls kurser i spanska.
Ungefär -50C.
Det är en helt fantastisk känsla! Man känner sig ganska liten och ödmjuk när man kliver ur det mörka bullriga planet ut i det starka solljuset och kylan. Sydpolen är hisnande vackert och man tappar andan inför naturens skönhet.
Eftersom det finns en bas med alla tänkbara bekvämligheter så är det inte så svårt, men det är inte riktigt som Sverige. Kylan, den torra luften och höjden gör allting lite besvärligare än vad man är van vid.
Vi äter i matsalen, som har bra mat, och i övrigt finns det ingenting att äta utom snö och is.
De är väldigt varma och vi har på oss många lager.
Resan till Nya Zeeland betalas från Sverige, och den är inte så dyr. Resten av resan betalas av National Science Foundation (NSF), den amerikanska vetenskapsstiftelsen. Att åka till Sydpolen kostar oss ingenting personligen.
Herculesplanen är väldigt tåliga, och det kan använda skidor istället för landningshjul, vilket är nödvändigt för att kunna landa på Sydpolen. Dessutom är de lastplan, och därmed väldigt lämpliga eftersom det är så mycket utrustning som måste transporteras till Sydpolen. De är gjorda av metall, precis som andra flygplan.
Det är mycket kallare här på vintern (februari-oktober) än på sommaren (oktober-februari). På vinter kan det bli så kallt som -80C, och på sommaren kan det bli så "varmt" som -20C.
Det faller mindre än 5 centimeter snö per år på Sydpolen, men det blåser in snö från kusten.
Vi arbetar i princip hela tiden, men på den lilla fritid vi har brukar vi läsa, titta på film eller spela spel.
Vi bor i ett slags tält som har golv och en kamin.
Livsmedel flygs in från Nya Zeeland och tillagas här. Det finns även växthus där man odlar sallad, tomater, gurka och en del kryddor.
Antarktis är alldeles tyst, det enda ljud man kan höra är snön som knarrar under skorna och ens egna andetag. När det blåser kan man förstås också höra vinden och det svaga frasande ljudet av snö som driver. Runt själva basen däremot hör man alltid ljuset av snöplogar, snöskotrar, landande flygplan, dörrrar som öppnas och stängs och alla andra ljud som människor som arbetar åstadkommer.
Antarktis luktar inte alls. Luften är klar, ren och krispig och helt utan lukt.
Isen är inte lika tjock överallt, utan det varierar kraftigt. Vid kusten finns ibland ingen is alls, medan vissa delar av inlandet har över fyra kilometer is.
Ja, maten förvaras i kylskåp för många livsmedel tål inte de låga temperaturerna utomhus. Däremot har vi ingen frys, utan mat som skall vara fryst står helt enkelt utomhus.
-53C.
-29C.
Ja, vi åker gärna tillbaka igen om vi får en chans.
I princip hur länge som helst. De hundra personer som övervintrar bor här i 13 månader.
Man har på sig 3-4 lager kläder. Underställ, vanliga kläder och tjocka ytterkläder. Se bilderna från den 21 november på vår websida.
Det har hittills aldrig hänt, man ser alltid till att ha ett stort lager.
Det är roligt och spännande, men jobbigt också.
Läser, spelar spel, tittar på film eller tar en kort promenad. Man kan också åka skidor, eller delta i någon av alla kurser som hålls i t ex dans eller spanska.
Det finns inga mobilmaster. Man skulle kunna sätta upp mobilmaster här och då skulle det gå att ringa, men masterna skulle störa mycket av den känsliga forskning som pågår och därför har man förkastat den idén. Istället har vi internettelefoner, så man kan ringa till Sverige när satelliten är uppe (vilket är ungefär mellan fem på morgonen och två på eftermiddagen just nu).
Vi vet ingen som har blivit snöblind. Det finns ett litet sjukhus med två läkare och ett par sängplatser. De kan även utföra vissa operationer. Blir man väldigt sjuk kan man vara tvungen att evakueras till McMurdo som har ett lite större sjukhus, och i värsta fall till Nya Zeeland. Det går att evakuera sjuka människor även på vintern men det är mycket svårt.
Vi kommer inte att göra det eftersom vi åker härifrån den 22 november, men de som är kvar här gör det.
Självklart, jag börjar bli van eftersom det är tredje gången jag firar min födelsedag på Sydpolen.
Vi har bara varit vid kusten i McMurdo, men där har vi sett sälar. Vi är på Antarktisk för tidigt på säsongen för att få se pingviner. De kommer först in till kusten när havsisen är borta. Vi har också sett fiskmåsar.
Ja, om det inte blåser för mycket.