Maureen McKelvey Docent vid Tema Teknik och social förändring, Linköpings universitet, e-post maumc@tema.liu.se Artikeln publicerades under rubriken "Den svenska paradoxen" på Svenska Dagbladets "Samtider" 4 oktober 1998

Sverige behöver högteknologiska produkter för att klara en ekonomisk tillväxt som kan finansiera våra löner och därmed välfärdsstaten. Men det betyder inte att Sverige behöver mer statsfinansierad forskning och utveckling (FoU) som är industrirelevant och samhällsnyttig såsom har varit inriktningen hos forskningspolitiken de senaste åren. Som bas för denna politiks inriktning argumenterar man att Sverige satsar mycket resurser på FoU men att andelen forskning som är industrirelevant är för låg. Därför bör staten finansiera mer forskning som är nyttig för samhället och/eller industrin. Men det man istället behöver är en bra balans i skapandet av ny kunskap. Det kan ske inom olika organisationer såsom företag, universitet och forskningsinstitut eller inom en och samma organisation. Olika sorters kunskap behövs i längden. Ibland kan olika sorters kunskap mötas och förstärka varandra och ibland går de sina skilda vägar.

Första frågan är, satsas det för lite pengar på forskning som är industrirelevant? 1995/96 satsade Sverige 3,7% av BNP på forskning och utveckling enligt SCB. Men allt detta är inte statens pengar! Näringslivet svarar för tre fjärdedelar, dvs företagen satsade 2,7% av BNP på FoU. Det betyder att huvuddelen av den FoU som utförs i Sverige är industrirelevant! Den är finansierad av företagen själva för projekt som de själva tror på. Den svenska staten satsar bara 0,76% av BNP på FoU.

Förändringar över tiden är också relevant. Vi ser att det är främst företag som har ökat sina FoU utgifter de senaste åren. 1991/92 satsade Sverige totalt "bara" 2,9% av BNP på FoU och den största delen av ökningen fram till dagens 3,7% har tillkommit inom näringslivet. Samtidigt har staten minskat sina anslag, med argumentet att de nya forskningsstiftelserna med medel från löntagarefonderna ska täcka skillnaden.

Tillsammans med Professor Charles Edquist har jag under ett antal år bedrivit forskning om det vi kallar "den svenska paradoxen". Som del av BNP satsar Sverige ungefär lika mycket som Japan och USA men mer än många länder. Men Sverige har en lägre andel FoU intensiva produkter i produktion jämfört med ett genomsnitt av OECD länder fram till i början på 90-talet -- för att därefter öka, framförallt beroende på framgångar inom läkemedel och telekommunikation. Bortsett från de är inte Sverige lika "högteknologiskt" som man skulle vilja tro; åtminstone inte om man tittar på FoU intensiva produkter (som man skiljer från avancerade processteknologier i befintliga industrier). Detta, menar vi, har betydelse för ekonomisk tillväxt och för uteblivna arbetstillfällen. Det är i kunskapsintensiva branscher som framtidens jobb kommer att finnas.

Men, hur ser den andra sidan av paradoxen ut, dvs var satsas resurserna? Mycket av den "svenska paradoxen" kan förklaras med att Sverige är ett litet land med ovanligt många storföretag som än så länge har behållit sina huvudkontor och en del FoU i Sverige. Procentuellt satsar Sverige mycket på FoU men omvandlat i kronor är det ju inte särskilt mycket jämfört med stora länder.

Man kan urskilja tre trender inom företagssatsning på FoU som är relevanta för relationen mellan skapandet av ny kunskap och utvecklandet av nya produkter. För det första, företagens FoU är inte jämnt fördelade mellan företag. Den är i allra högsta grad koncentrerade till ett fåtal företag - Ericsson, ABB, Volvo, Saab, Astra, mm. Tio företag spenderar närmare hälften av FoU utgifterna inom näringslivet. Det finns många företag som inte alls satsar på forskning och utveckling. För det andra, används 83% av företagsresurserna till utvecklingsarbete och inte till grundforskning eller ens tillämpad forskning. Det betyder att den FoU som finansieras av företag är väldigt koncentrerat till dagens produkter. För det tredje, är pengar inte bara koncentrerat till ett fåtal företag men också till ett fåtal industrier - transportmedel, teleprodukter, läkemedel och maskinindustrin.

Läget i Sverige är alltså att det satsas mycket resurser på utvecklandet av ny kunskap som är relevant för dagens (och den nära framtidens) produkter och processer inom ett fåtal företag och branscher. FoU inom företag satsas på det som idag uppfattas som problem och/eller möjligheter, och det satsas framför allt inom ett fåtal stora, internationella företag.

Att Sverige som land är beroende av kunskapsutvecklandet inom dessa stora företag är också tydligt inom det som kallas för teknologibalans, alltså hur mycket teknologi som importeras eller exporteras i form av patent, licens, med mera. Att Sverige exporterar mycket - dvs att balansen är positiv - anses ibland som bevis att Sverige är duktig på teknik. Men, mycket av exporten går mellan ett svenskt och ett utländskt bolag inom samma koncern. Utan de och deras FoU verksamhet i Sverige skulle teknologibalansen förmodligen inte vara positiv. Man kan även fråga sig om en positiv balans istället är ett bevis att de andra svenska företagen importerar för lite ny kunskap från omvärlden?

Om jag slutade artikeln här - det finns mycket industrirelevant forskning i Sverige idag - skulle man kunna tolka det som att det spelar inget roll vilken sorts forsknings och utveckling som staten finansierar. Företag tar hand om sina egna behov. Det vore en felaktig slutsats! För att utveckla framtidens kunskapsintensiva produkter i Sverige är det viktigt med en mångfald av forskning och utvecklingsarbete. Andra aktörer än de stora företagen bör finansiera industrirelevant forskning, och staten bör finansiera långsiktig grundforskning som inte kan definieras som omedelbart ÔnyttigÕ idag.

Låt den största framgången inom det nutida svenska näringslivet illustrerar varför en mångfald kan vara viktigt. Mobiltelefonibranschen sysselsätter idag ungefär 35 000 personer i Sverige i olika företag. Ericsson är ett av världens främsta mobiltelekommunikationsföretag tack vare deras framgångar i både utrustning till nätet och själva mobiltelefonen.

Var då mobil telefoni någonting som de tekniska experterna och de högsta cheferna valde att satsa på från början? Visste de vilken sorts kunskap och forskning som skulle komma till nytta senare? Svaret är nej på båda frågorna. Under de första, men ack så betydelsefulla, utvecklingsåren på 80-talet, satsade Ericsson på "Ericsson Information System" (EIS), en kombination av telekommunikation och datorer. Den var en enorm satsning - närmare 20 000 personer motsvarande 30% av koncernen var involverade, och miljontals kronor investerades - som misslyckades totalt. Idag börjar dator-telefoni integrationen blir en realitet. Men då gick det inte. Dåtidens chefer inom hela telekommunikationbranschen valde "fel" produktområde att satsa FoU pengar på, utom några envisa uppstickare inom t ex Ericsson (SRA), Nokia, m fl.

Trots Ericssons stora satsning på EIS fanns det utrymme för lite utveckling av mobiltelefoni inom Ericsson (SRA), men mer som en liten biprodukt till det som ansågs vara de riktiga produkterna, dvs telefonväxlar. Men mobiltelefoni (nät och telefon) tog över mer och mer. Idag är Ericsson ungefär till 70% ett mobiltelefoniföretag. Under denna enorma förändring av företaget, har Ericssonkoncernen medvetet försökt utveckla nya produkter genom att ibland göra FoU inom företaget och ibland samarbeta med andra företag och universiteten runt om i världen.

Eftersom egen FoU inom ett företag spelar en viktig roll för att kunna förstå kunskap som skapas av andra, kan man fundera över hur mycket mer dessa stora, internationella företag är beroende av universitetsforskning än många små och medelstora företag. Det är inte säkert att de senare behöver ha direktkontakt med universitetsforskningen. Det kanske räcker med den befintliga vetenskapliga kunskapen och anställning av nyutexaminerade akademiker. Vissa små/medelstora företag är naturligtvis nära kopplade till universiteten eller tekniska högskolor men det är en liten andel.

Poängen här är inte bara att Ericsson har blivit framgångsrikt utan det illustrerar också hur svårt det kan vara att förutse framtiden och, alltså, faran med att kräva att forskning måste vara nyttig för att bli finansierad. Det största problemet är att "nyttig" definieras utifrån dagens perspektiv. Man bör fråga, Nyttig för vem? Under vilken tidsperiod? I vilken avseende? Framtiden kan visa att någonting helt annat blev mycket viktigare. Man måste tillåta en mångfald inom forskning för att kunna vara flexibel inför framtiden.

En av de största skillnaderna mellan politiker och forskare är i vilka grad de tror att forskning kan och bör styras. Vissa politiker verkar tro att de kan bestämma vilken forskning som skall göras och då gör forskare det. Forskning som beställningsjobb. Visst finns det mycket sådant. Testning, kontroll av standard, utveckling av befintliga teknologier är exempel på användning av kunskap för ett i förväg bestämd ändamål.

Problemet med idén om forskning som beställningsjobb är att den del av forskning som tänjer de befintliga gränserna är - och kan aldrig vara - helt bestämd i förväg. I så fall skulle det inte finns något att upptäcka. Egentligen ska man vända på argumentationen. En forskare eller ingenjör - både inom företag och universitet - vet vad han/hon håller på med. De vet ungefär vad de försöker göra och varför. De ingår i en grupp och har nationella och internationella kontakter med andra forskare med liknande erfarenhet och kunskap.

Men sökandet efter kunskap som tänjer gränser är inte förutsebar. Man kanske kommer fram till de resultat som man väntade sig eller kanske når man fram till någonting helt annat. Eller kanske rentav misslyckas man och måste försöka lösa problemet på ett annat sätt. Det finns misstag och misslyckanden såväl som framgång. Det finns mycket osäkerhet. Det är en del av det vetenskapliga och ingenjörsmässiga prövandet.

En del kanske tror att allt som händer är då av en slumpmässig art? Ibland används upptäckten av penicillin som ett exempel på att slumpen är avgörande. En forskare, Fleming, försökte att göra ett experiment men det misslyckades. Istället för det han hade väntat sig upptäckte han penicillinet.

Slumpen är av betydelse men förklarar inte allt. Flemings förstod betydelsen av misslyckandet eftersom han kunde sätta in det i ett större sammanhang och resonera sig fram till vad den nya upptäckten måste betyda. Men historien är inte slut där. Penicillin var svårt att producera i stor skala och de produktionsmässiga problemen löstes först när behovet av penicillin ökade under krigstid. Ibland händer det också att kunskap som först verkade icke-relevant plötsligt visar sig vara mycket viktig. ABB har nyligen börjat utveckla likström igen, en gammal kunskap som tros vara av oerhört betydelse för framtiden.

Om man tänker på Sveriges samlade FoU som ett system för att skapa och använda ny kunskap i många olika sammanhang, då kan man förstå att aktörer inom olika organisationer kan diskutera gemensamma problem men kan ha olika tidshorisonter och olika intressen. Ibland gör de liknade saker och ibland gör de helt olika. Det som är intressant med kunskapsproduktion inom samhället är att vissa områden blir viktiga i framtiden - viktiga för samhället, för företagen, och/eller för vetenskapen. Vissa områden kan vi ana blir viktiga och andra blir överraskningar. Osäkerheten, prövandet, olika aktörers tidshorisonter är faktorer som gör att ett forskningssystem som bara prioriterar forskning som är "ändamålsbestämd, alltså riktad mot ett visst område", inte bara kan vara farligt för utvecklingen inom vetenskapen utan även för olika delar av samhället och näringslivet.

Det är mycket viktigt att behålla bredden inom den del av den svenska forskningen som finansieras av staten - men den forskningen måste bedömas vara av hög vetenskaplig kvalitet. Tror någon att de stora svenska företagen anställer eller samarbetar med "dåliga" eller ens medelmåttiga forskare? Eftersom det mesta av Sveriges 3,7% av BNP som går till FoU används till dagens och den nära framtidens problem, kan det vara av yttersta vikt att just den delen av FoU som finansieras av staten är långsiktig, är av hög vetenskaplig kvalitet samt tillåter mångfald. Det är det bäst sättet att erhålla en forskning som kan hjälpa att lösa framtidens problem inom olika delar av samhället.